UTMB OCC – fyra tappra löpare i mål

Vilken resa! Hela gänget kom i mål. Välmående och lyckliga hela vägen in, men såklart på något stapplande ben.

Sedan vi kom ner tisdagen innan loppet var det späckat schema. Vi laddade och umgicks med ett gäng av härliga och tuffa löpare. Vi sprang, backe upp och backe ner. Vi svettades i kopiösa mängder och vi drack hinkvis med vatten. Vi gjorde av med mängder av energi och vi mumsade i oss massor av pizza, pasta, croissanter och några mindre goda energi-bars. Vi hejade, kramades och berördes till tårar. Vi smorde in oss med ormsalva i ren desperation och vi undrade om benen någonsin skulle läka igen. Vi skrattade åt varandra och vår oförmåga att kunna gå.

Det var blod, svett och tårar – ända in i själen.

Tack Hanna, Hanna och Anders för dessa fantastiska dagar i Chamonix!

Ni andra, håll till godo, min tävlingsberättelse dyker upp snart. Vilken dag som helst…

/Tina

UTMB OCC - nu gäller det!

Vi är nere och allt är fixat. Nu får det bära eller brista!

Heja på mig och mina vänner under loppet. Från och med nu följer en loggbok, med tider, placeringar och sms. Jag kommer såklart inte ha tid att blogga själv, men jag har duktig assistans hemma på svensk mark.

UTMB OCC

• 53 km
• 3300 höjdmeter
• Maxtid: 14 Tim
• Min tid förra året: 11.12.53 Tim 
• Antal startande 2015: 1200 st (varav 10 lyckliga svenskar)
• Starttid 2015: 08.15

Tinas loggbok

23.18 Nu är det sannerligen dags att gå och lägga sig. Väckarklockan står ju trots allt på 4.00!! Men det är svårt. Jag är förväntansfull och taggad. Jag har en bra känsla i magen :) God natt!

Hejsan! Maria, den duktiga assistansen hemifrån, vid tangentbordet här. Från och med nu är det jag som skriver. Martina kommer förhoppningsvis skicka sms till mig under dagen med svettiga uppdateringar. Jag kommer även mata in mellantiderna så snart jag får dem. I år kommer jag även få tiderna från Martinas löpsällskap, Hanna K, Hanna O och Anders, vilka jag såklart kommer jämföra med Martinas prestation.

05.10 (sms från Martina) God morgon! Sitter på bussen på väg till Schweiz. Jag studsade upp i morse kl 03.59, har nog aldrig varit så pigg efter 4 tim sömn. Nu är det pirrigt, fast på ett bra sätt.

07.03 (sms från Martina) Nu är det bara väntan kvar. Många personer trängs i en hall och packar om sina väskor, byter om, äter, dricker kaffe. Vi känner oss pigga och stämningen är på topp! 75 min till start.

08.00 (sms från Martina) 15 min till start ... Och vilken stämning vid start!! :) Vi står ganska långt fram, mycket bättre än förra året.

08.16 (sms från OCC) The start of the OCC race has just been given! Kommentar: Heja heja! :)

09.26-27 Tre status sms från OCC dundrar in på raken, verkar sm tjejerna håller ihop än så länge: Sammanfattning av sms:en från OCC: Arrival at Champex-Lac (8 km) Martina (placering 568), Hanna O (placering 570) och Hanna K (placering 594).

09.34 Nu har även Anders anlänt. Ingen av dem har sprungit vidare ännu.

10.29 (sms från Martina) Varmt!!

11.15 (sms från Martina) Snart uppe på första toppen med sällskap av kor. Stora kor! Det var slitigt uppför. Hett!

11.17 (sms från OCC) Hanna O arrived to La Giete (19 km), place 469.
11.23 Martina anländer till La Giete, place 564.
11.29 Hanna K anländer till La Giete, place 665.

11.52 (sms från OCC) Hanna O arrived to Trient (24 km) place 429.
11:58 Anders anländer till La Giete, place 1065
11.59 Martina anländer till Trient, place 503.

12.03 (sms från Hanna O) Loppet känns hittils väldigt bra! Är nu på stoppet, vid 24 km och får i mig lite mat och dryck. Stämningen är fantastisk längs banan! Det har varit en hel del uppför, och jag tycker nog egentligen nerför är jobbigare. Då svider det en aning, men ganska lindrigt ändå, än så länge :)

12.10 Hanna K anländer till Trient. Place 656

12.18 (sms från Martina) Äntligen mat och det är sällan så gott! Soppa, bröd, apelsin, cola, apelsin. Det var en rolig tur nedför berget. Benen kändes starka och det är ju alltid roligt att springa utför, speciellt i berg. Det är jobbigt och fantastiskt på samma gång. Kroppen börjar reagera med känslor och det är rörande att springa in i byarna när folk hejjar och skriker ens namn. Har snabbe Hanna O framför mig och mötte precis Hanna K i Trient.

12.19 

13.03 Anders anländer till Trient, place 1193.

13.22 Hanna O anländer till Catogne (29 km), place 386.

13.25

13.37 Segrare i herrklassen går i mål i Chamonix , på tiden 5:21:28

13.51 Martina (pl. 656) och Hanna K (pl. 658) anländer till Catogne, hand i hand, vad det verkar!
Frågan är nu om Martina kroknat, eller om de båda Hannorna fått extra krut i benen. Vid förra kontrollen låg Martina 6 minuter efter Hanna O, nu skiljer det betydligt mer mellan dem. Och Hanna K som låg en bra bit efter, springer just jämsides med Martina. Bra jobbat så långt!

14.08 Hanna O anländer till Vallorcine (34 km), place 388.

14.34 Martina anländer till Vallorcine, place 595.
Hon ökar igen - bra!

14.39 Hanna K anländer till Vallorcine, place 628.

14.45 (sms från Martina) Ny mat. Det känns i kroppen nu. Uppför var fruktansvärt, men nedför kul som vanligt! Vi kämpar på till nästa delmål.

14.57 Segrare i damklassen går i mål i Chamonix, på tiden 6:41:53

15.02 Livstecken från Anders, som springer in i Catogne, place 1175.

16.07 Anders passerar Vallorcine, place 1181.
Anders ligger farligt nära repgränsen för nästa station, La Flegere. Han beräknas vara framme 20.25. Repet dras 20.45. Kämpa!

16.38 Hanna O kutar in i La Flegere (45 km) och har kapat ytterligare några placeringar, place 354.
Nu återstår endast de futtiga sista 8 km nerför berget och in i mål i Chamonix! Svinbra!

17.21 Tjohoo! Martina och Hanna K anländer tillsammans till La Flegere, place 574 resp. 575.
Sista biten nu tjejer, spring bara spring!!

17.24 (sms från Martina) Jag och Hanna K mår bra och är pigga. Sista biten kvar, nu kör vi. Ska vi klara det under 10 tim??
Förväntad tid för Martina och Hanna K är 18.20, dvs 10:04:00. Men förväntade tiden till La Flegere klarade de med några minuters marginal. Med andra ord borde de kunna klara målgång under 10:00:00! FULL FART NERÅT NU TJEJER (men ramla för guds skull inte)!!

17.25 

17.34 Grattis till Hanna O som går i mål i Chamonix på tiden 9:18:51 och på plats 336!

18.21 Hand i hand (typ) går de i måla, Martina och Hanna K, på samma tid (grym) och placering! 10:05:49, place 542.
Starkt jobbat! Och ingen dålig putsning av Martinas tid från förra året, 11:12:53. Någon annan får göra matten ...

17.34 Lillasyster Cattis punktmarkerade live-TV sändningen och fick se något vackert! Nästan så att jag blev lite fuktig i ena ögonvrån  :)

19.13 Anders anländer till La Flegere, place 1106.
Vilken upphämtning - snyggt jobbat! Repet är inte längre ett hot.

20.49 Anders går i mål på tiden 12:33:13, place 1130.
Bra kämpat!

Så där ja! 4 tappra krigare i mål, efter ett riktigt tufft lopp! Nu tackar jag för mig och lämnar med, aningens svettig hand, över bloggen till dess ägarinna, Martina! (Om hon nu inte får för sig att skriva en kort sammanfattning av loppet via sms, i så fall står jag åter till tjänst).
Over and out - Maria

Fantastiska löparvänner, hela vägen till Chamonix

Många av mina resor utan barn har de senaste åren haft ett löptema. Från varje resa har vi varit flera som har hållt kontakten efteråt. Vi har till och med bokat nya löpresor ihop och ens nya kontakter känns plötsligt väldigt värdefulla. Vi är ju alla lite av samma sort och drivs av samma löpskalle. Vi pratar om skor och ryggsäcksmodeller, höjdmetrar och tävlingar, i timmar. Vi ses inte så ofta, men när vi väl ses så springer eller reser vi, Det känns  lätt att umgås. Och det mest fascinerande är att det är personer man troligen aldrig stött på annars. För alla har olika profiler, förutsättningar och levnadssätt. Det vi har gemensamt är lusten till äventyr och utmaningar!

Det här inlägget vill jag tillägna mina medresenärer Hanna K, Hanna O och Anders. Jag har lärt känna alla genom olika forum. Som funktionär, genom klubben och på löpläger. Vi är ett bra gäng och det är fantastiskt kul att göra detta äventyr ihop!

På bilden nedan är även ultra-Lasse med. Vi träffades i Chamonix inför förra årets lopp. Ultra-Lasse har lång erfarenhet av trial-lopp och får ofta agera expertpanel.

Följ mig och mina vänner under morgondagens lopp!

/Tina

Hanna K, Anders, Hanna O, jag och ultra-Lasse.

Då var det dags igen. UTMB OCC!

Imorgon drar vi till Chamonix. Jag, Hanna H, Hanna O och Anders. Äntligen! Och väl där nere träffar vi ett helt gäng av härliga människor. Utan att överdriva så ska det bli fantastiskt kul!

Men nu är klockan mycket och jag är trött. Om 6 timmar kommer skjutsen till flygplatsen. Jag borde gå och lägga mig. Men jag måste bara landa lite.

Planen är att under veckan uppdatera med fler och kortare inlägg. UTMB-veckan är ju ett förbaskat roligt event som jag gärna vill dela med mig av. På torsdag, under själva tävlingsdagen, kommer jag få assistans hemifrån med uppdateringar. Där kan ni följa mig under hela dagen, från gryningen till sen kväll.

57 timmar kvar till start... och så länge... kolla in filmen nedan. Kan man bli annat än peppad!?

http://www.dailymotion.com/video/x2g7exc

På återseende!

/Tina 

Berättelsen om livet, sedan sist...

10 månader har gått sedan sist. Kanske grävde jag ner bloggen på samma ställe som löpinspirationen. Eller så gjorde jag bara annat. Strunt samma. Så är det ibland, i livet...

Vad har hänt sedan sist? Massor! Mitt liv förändras hela tiden. Även jag. Det kanske är därför jag inte hinner med ibland.

Det började med att jag blev kär i en surfare. Jackpott direkt! Vid ett tillfälle ventilerade jag min nya relation med min bästis. Jag var lite tveksam då. ”Är han surfare!?!”, frågade hon. ”Ta honom!!” Ja, och så blev det ju. Men kanske inte just för att han är surfare, utan för att han är han.  

Och därefter följde en ström av aktiviteter som tog upp min tid. Först flytt. På en räkmacka fick jag tag på en jättebra lägenhet. Hemma! Ja, för nu jag jag flyttat hem igen. Både nära dotterns pappa och hennes dagis. Nära både mamma och pappa och nära vänner. Hemma! Och lilla tjejen har till och med fått ett eget rum. Ja, efter ett tag i alla fall. För först gick det veckor och till och med månader med tapetrivning, bredspackling, slipning och målning av hennes rum. Som jag gjorde själv, utan att jag riktigt visste vad jag höll på med. Jag hyrde till och med en giraffslip vid ett tillfälle. Och det är knappt att jag fortfarande vet vad en giraffslip är. Jag höll minst sagt på att bli gråhårig där ett tag.

Samtidigt gick jag upp i arbetstid och kom på riktigt in i livet som separerad med småbarn, nämligen jobba-hämta-lämna-jobba-inte hinna med-jobba igen. Och någonstans i mitten av allt detta så gjorde jag upptäckten att jag under många många års tid har haft en kemisk obalans i kroppen som har ställt till en himla massa oreda i kroppen på mig. Det känns visserligen fantastiskt att få reda på att alla dessa stunder, då jag bara har velat stoppa huvudet i sanden, har haft en förklaring. Samtidigt blir det väldigt överväldigande, känslosamt och ”naket” när ens sårbara sidor plötsligt står i rampljuset och ens nya käresta sitter på första parkett. Lite gråt och tandagnisel har allt löpt förbi, men nu känns det mest bra!

Och så surf. Såklart! Min surfare har naturligtvis fått visa upp sina kunskaper och nu är jag själv igång. Dock var det inte riktigt lika roligt som jag hade förväntat mig. Det var roligare!

Men nu är det augusti igen och detta betyder Frankrike, Chamonix och OCC! Det kan vara årets höjdpunkt och jag känner mig löjligt glad över att åka ner denna gången. Min inspiration och lust till både träningen och skrivandet ligger helt klart i äventyr som dessa. Och med detta vågar jag nog säga att bloggen åter igen är öppnad! Efter 10 månaders skrivpaus har jag ett stort och välfylt hjärta att lätta.

Jag tror minsann att det får bli en rivstart av bloggen!

/Kram från Tina 

Tack oktober för den här gången

Det var kul att du kom, men det var ännu roligare att du gick.

Jag hade stora förhoppningar på dig. Höströda löv och friska soliga dagar. Det jag fick var istället någonting grått. För varken jag eller luften var frisk. Regn, blåst och en hösttrötthet som aldrig förr. Löparbenen var trötta och kroppen känslig. Det kändes inte bra, varken i hjärta eller i själ. Men dåliga dagar har vi alla. Det är bara att bita ihop och gå vidare till nästa. Ingenting kan i alla fall bli sämre av att gråta en skvätt och gå och lägga sig. Det är faktiskt helt okey!

För till slut vänder det. Den värsta tröttheten går över och ljusglimtarna blir allt fler. Små små stunder. En AW med jobbet och ett samtal med en kär och saknad vän. Glädje. Några bra löprundor och på det lite småprat om en surfdröm som jag har haft sedan barnsben. Styrka. Tänk vad lite som behövs för att hjärtat ska kännas lite lättare och själen lite renare. Och jag inser då att allt bara var en föreställning. För världen utanför ser exakt likadan ut som sist. I september.

Hej november, jag hoppas att vi ska få många fina dagar ihop!

/Tina

 

 

När vardagen slår en som en käftsmäll

Mitt i alla inlägg om fantastisk löpning i Frankrike och Jämtland vill jag plocka fram ett inlägg som jag skrev i min gamla blogg i våras. För tyvärr känns inte all löpning som att man flyger fram över Edelweiss-täckta bergskammar i Alperna varje gång. Det kommer någonting som kallas vardag också. Den senaste tiden efter mitt bergslopp har varit minst sagt urladdad!



 

Från 2014-04-01

Vardagen. Vad ska man säga om denna egentligen? Så nyckfull… och framförallt bitterljuv. Det senare är ett favoritord. Lite odefinierbart och poetiskt på något vis. Det beskriver en känsla som kan vara åt precis vilket håll som helst, när som helst.

Idag var en sådan dag, även om det kändes lite som att få en käftsmäll. Utan anledning, bara sådär. Det hände inte ens något speciellt. Det var bara vardagen som kokade över. Alldeles för mycket bubbel i kroppen som bara ville ut. Inledningsvis minimalt med sömn. Fyra timmar, max. Sedan en stressig dag på jobbet. Ett steg fram och två bak. Prestationsångest som aldrig förr.

Träning? Jag ville så gärna, men hade ingen ork. Borde jobba. Stressade iväg ändå, energilös och på ren vilja. Tryckte i mig fem digestivekex och en banan i bilen. Hann precis. Kände redan här att det började släppa, spänningarna. Jag var både taggad och otaggad på samma gång. Det första av lust och det andra av orken som inte fanns. Så, det snabba tisdagspasset på ren vilja. Backträning. Kenyanska backar, dessutom. Jag var gråtfärdig redan efter uppvärmningen och flämtade som en hund. Men det var bitterljuvt. Spänningarna släppte och bubblet började pysa ut. Äntligen! Nu ville jag bara hem och skruva upp korken på den där förbannade flaskan. Och gråta. Bitterljuvt och alldeles fantastiskt. Och så lugnet.

Så, den där träningen då. Sömnbrist och ett energiintag i form av kakor känns helt ärligt som en usel uppladdning. En riktig käftsmäll helt enkelt!
 

Bitterljuvt!

/Tina